Det finns något inom folk...
En önskan eller en djupt liggande begäran som ibland bubblar upp till ytan. Storstädernas oväsen och det konstanta mediabruset kväver oss inifrån. Något av det viktigaste är att ta en paus från detta, så att kroppen kan återhämta sig. Vissa är fullt medvetna om detta och tar sig tid att åka till platser där dom får vara helt ensama utan något mediabrus och för en stund leva på maskrosor och nyponrosor. Vissa är inte lika fullt medvetna om att dom ibland behöver komma ifrån bruset och bara få vara för en stund.
Jag hade dragit iväg under helgen med en kompis till en plats långt bortanför det som i vardagligt tal kallas civilisation. För att få upp värmen i stugan tänder vi upp en brasa och lutar oss tillbaka. På morgonen har elden slocknat och magen har börjat kurra. Vi tar och äter frukost, drar sedan på oss kängor och stövlar. En väska med lite färdmat och en kamerautrustning som väger mer än någon av oss vill bära. Vi börjar traska ut i skogen genom lövskog och sedan in i granskog för att sedan komma ut i en ny lövskog. Vi kommer fram till en brant backe med en ännu brantare stenvägg. Vi inser båda att vi måste ta oss till toppen. Vi börjar vandra uppåt. halvvägs upp skär väskan in i axeln och en paus ligger mer än väl till pass. Vi rör oss lite runt berget för att hitta bästa vägen upp. Vi hittar en del som ser lite lättare ut och rör oss sakta upp. Vi kommer upp till toppen och fäller undan de sista grenarna för ansiktet. Vi möts av solen och av en skogslös plätt. I mitten av plätten står en av de mäktigaste enar jag sett. Jag rör mig runt den för att studera den och möts av... en... solstol... Jag ler större än jag visste att jag kunde göra och inser att här på ett ställe som ligger så svårt beläget har någon hittat sin plats där han eller hon kan sätta sig ner och andas ut och låta sina tankar få vara i fred.
Jag tror att det finns en djupare mening bakom alla övergivna stolar. Vissa är kanske medvetet placerade andra tror jag har blivit övergivna efter att dom spelat ut sitt syfte till den människan eller grupp som ställde den där från början. Trots detta är det ändå en sorts sweetart. Det är ett något som bryter folks dagliga brus och vanemönster. Det är vackert.
http://sweetart.blogg.se/2009/april/overgivna-stolar.html
Jag hade dragit iväg under helgen med en kompis till en plats långt bortanför det som i vardagligt tal kallas civilisation. För att få upp värmen i stugan tänder vi upp en brasa och lutar oss tillbaka. På morgonen har elden slocknat och magen har börjat kurra. Vi tar och äter frukost, drar sedan på oss kängor och stövlar. En väska med lite färdmat och en kamerautrustning som väger mer än någon av oss vill bära. Vi börjar traska ut i skogen genom lövskog och sedan in i granskog för att sedan komma ut i en ny lövskog. Vi kommer fram till en brant backe med en ännu brantare stenvägg. Vi inser båda att vi måste ta oss till toppen. Vi börjar vandra uppåt. halvvägs upp skär väskan in i axeln och en paus ligger mer än väl till pass. Vi rör oss lite runt berget för att hitta bästa vägen upp. Vi hittar en del som ser lite lättare ut och rör oss sakta upp. Vi kommer upp till toppen och fäller undan de sista grenarna för ansiktet. Vi möts av solen och av en skogslös plätt. I mitten av plätten står en av de mäktigaste enar jag sett. Jag rör mig runt den för att studera den och möts av... en... solstol... Jag ler större än jag visste att jag kunde göra och inser att här på ett ställe som ligger så svårt beläget har någon hittat sin plats där han eller hon kan sätta sig ner och andas ut och låta sina tankar få vara i fred.
Jag tror att det finns en djupare mening bakom alla övergivna stolar. Vissa är kanske medvetet placerade andra tror jag har blivit övergivna efter att dom spelat ut sitt syfte till den människan eller grupp som ställde den där från början. Trots detta är det ändå en sorts sweetart. Det är ett något som bryter folks dagliga brus och vanemönster. Det är vackert.
http://sweetart.blogg.se/2009/april/overgivna-stolar.html
Kommentarer
Trackback
